Usch vad jag ibland känner mig jobbig. Mot mig själv. Känns som att varenda liten känsla i min kropp säger emot en annan liten känsla, att allt bara krockar överallt. Jag vill så gärna blogga, jag sitter och läser andras fina bloggar och hela hjärnan bara skriker att jag vill det också, jag tycker ju att det är så himla roligt. Jag älskar att skriva och fixa och fota och redigera och få utlopp för min kreativa ådra. Men sen tar det stopp. Jag blir så himla taggad, jaaa jag ska göra det, sen bara pang så blir det istället ingenting. Jag har ingenting att skriva. Jag har ingenting att visa. Jag orkar inte. 

 

Jag vill vara full av energi, jag vill vara den där sprundlande tjejen som kommer in på jobbet och alla bara wow okej she's happy. Jag var så förut. Jag vill vara social, hänga med kompisar, gå och festa, umgås, ha trevligt. När jag väl får chansen eller att nån väl tar sig tid att fråga, då tar det stopp. Då kommer ångesten och jag orkar inte. Jag orkar knappt nånting längre. 

 

Jag dör av tråkighet på vardagen, att cykla till skolan, sitta där, cykla hemåt, handla, städa, vänta på att Philip ska komma hem, laga mat, plocka undan, tvätta, göra ett halvhjärtat försök till att slappna av i soffan i en halvtimme innan det är dags att sova. Sen vaknar man igen och det är exakt samma visa. Men samtidigt är jag ju en sån himla vardagsperson?! Jag får panikångest, magsår och svettningar av allt som inte är vardag. Jag hatar att åka bort? Jag hatar att inte vara hemma?

 

Vad vill jag ens? När blir jag nöjd? När mår jag bra? När orkar jag?