Jag ber om ursäkt om jag drar ner er i min negativitet just nu men bloggen är nog ungefär mitt enda sätt att få ut lite känslor, och det här är trots allt min blogg och om jag inte får skriva om mina egna känslor här så blir det lite konstigt. Dessutom vet jag att några av er har följt vårt förhållande sedan typ två bloggar tillbaka så det känns som att jag borde berätta för er också. Men tycker någon att det är pinsamt att jag skriver om sånt här här på bloggen så kan ni skippa det här inlägget.
Efter tre och ett halvt år tillsammans gick jag och Simon idag skilda vägar. Det har känts väldigt jobbigt ett bra tag nu så jag antar att det var dags att vi gjorde slut men när det verkligen har hänt så förstår man allvaret i det. Ibland undrar jag hur folk överlever sånna här saker, jag fattar att det låter helt sjukt för människor som aldrig haft ett förhållande eller aldrig gjort slut men man ger verkligen personen sitt allt och sen är det bara över, bara sådär. Hur går man från att ha spenderat flera dagar i veckan i över tre och ett halvt år tillsammans, till att inte träffas alls?
Ju mer man tänker på det, dessto ledsnare blir man. Det är inte bara det att jag inte kommer ha någon att krama eller pussa på, sova brevid, utan det är allt annat också. Jag har ingen som kommer smsa gulliga saker längre. Jag har ingen att prata med på kvällarna. Jag har ingen att kolla på alla serier med. Jag kommer inte vara hemma hos honom mer, jag kommer inte träffa hans familj som varit min andra familj i tre år. Jag har ingen att baka oreo pops, pannacotta eller cheesecake med. Jag har ingen att gå ner till Konsum och köpa massa godis med. Jag har ingen som kommer hålla om mig och säga att han älskar mig. Jag har ingen som kommer massera bort alla mina knutar i ryggen, klia på min rygg eller ge mig skön fotmassage till TV:n. Jag kommer aldrig mer få skratta till allt roligt vi sagt när vi sovit och lyckats spela in. Vi kommer aldrig igen sjunga vartenda ord till Eminem-låtar högt, tillsammans i bilen. När jag går in på godisland kan jag inte längre köpa hans favoritsorter. Jag har ingen att hålla i handen. Alla små, små detaljer som har fyllt ens liv kommer vara borta. Jag kommer inte längre vara "Simons tjej" utan jag är numera singel. Alla som sagt "asså ni är sånna som kommer vara tillsammans livet ut, det vet jag" jag är ledsen, men ni hade fel.
Det kommer ta tid innan allt känns okej, innan alla tomrum har fyllts. Det kommer ta tid innan man slutar känna sig så jävla ensam. Men jag ska vara okej. Jag ska må bra, jag ska skratta och ha roligt. Jag ska försöka se ljust på livet under mina ögonlock som just nu är uppsvullna till dubbel storlek. Om andra klarar detta så ska jag också göra det. Men först får jag gråta, att låtsas som ingenting hjälper ingen. Man måste tillåta sig själv att vara ledsen. Jag läste någongång att när ett förhållande tar slut så ska man sörja det som att en nära vän dött. För det är ju det som har hänt, något av det viktigaste och mest betydelsefulla i ens liv har precis dött. Det hjälper inte att strunta i det. Det var fjorton åriga Lovisa som gick in i det här, och nu kommer arton åriga jag ut. Tack för tre komma fem sjukt bra år. Jag har haft det så bra. Jag kommer sakna dig. Och jag hoppas du också blir bra, för att se dig ledsen var det allra jobbigaste. Vi har sårat varandra tusen gånger om, men den här gången kanske jag sårade dig lite mer. Jag vet inte. Förlåt.
Självklart vet man ju aldrig vad som händer i framtiden. Kanske blir alla känslor och tankar lite mindre förvirrande. Kanske blir det som förut eller så blir det inte det. Jag hoppas bara att både han och jag blir lyckliga, vare sig det är tillsammans eller inte.