På lördag sitter jag och Hanna på planet påväg till England. Kan inte förstå det alltså, det ska bli hur bra som helst!! Hoppas verkligen att jag hittar massa fint där borta, men helst av allt skulle jag vilja hitta ett par snygga nike-skor, en studentklänning, en coca-cola tröja och massa fina trosor i min väska när jag kommer hem. 

 

Har redan fått massa tips av bästa london-cajsa som jag ska sammanfatta i en fin lista, men har någon mer något tips på vad vi måste se, äta eller göra så tell me!

Egentligen borde jag väl hålla hårt i mina små slantar av pengar som jag har kvar nu innan london (en vecka kvar typ åååh), men när jag igår såg på ginas hemsida att de fått in exakt en sån jacka/kappa jag velat ha ganska länge nu så kunde jag inte låta bli. Kan i alla fall se fram emot att köpa lite fina sjalar eller halsdukar att matcha med där borta i England. 

// Hanna knitted jacket //

 

Äntligen är det fredag och min helg får en stark start tillsammans med fina vänner ikväll. Blir himla bra det. 

Även om bloggen min är ganska död så rullar livet vidare dag för dag, just nu känns livet minst sagt segt - skolan är tråkig, det är mycket stress, jag känner mig ganska tom på känslor och man vill bara ta sig igenom dag för dag. Det bästa just nu är ungefär att lyssna på musik och ligga i min säng och titta på serier, det säger ganska mycket om vart jag är just nu haha. Men jag skyller på hösten, på hösten ska man få mysa lite extra och det gör inget om man spenderar mer tid i sängen - det regnar ju ändå ute. Men idag ska jag försöka vara lite mer rolig i alla fall och spendera lite tid med Ida och Emelie, vi får se om vi drar ut eller bara myser någonstans. 

 

me / mina fina flippfloppisar / ååååh vad jag saknar det redan / en prästkrage som jag vill tatuera 

(tror dock inte att jag vågar det för vet ej hur bra det skulle se ut haha)

 

 

 

Igår jobbade jag min sista dag på Parken Zoo, hade dock väldigt mycket tid att njuta in i det sista - var där i 10 timmar. Känns väldigt sorgligt för det har varit väldigt roligt och jag är så himla tacksam att jag fick jobbet!! Har jobbat i ungefär 5 månader och det har bjudit på allt från skratt & gråt, har träffat så många roliga människor och söta små barn som stolt berättar att de har ätit chips idag eller är bajsnödiga. Helt underbart haha, tack för en superbra sommar. ♥

all kärlek jag har sänder jag iväg till de här:

"Måndagar suger men inte nästa för då befinner jag mig i Grekland" skrev jag nyss på twitter. Det är sant, om bara sju dagar så befinner jag mig ca 2253 km hemifrån och kan njuta av lite värme igen, lite sol, lite glass och lite bad i havet. Just nu känner jag mig bara så himla, himla glad. Jag har gått i skolan typ tre veckor eller nånting och jag är redan så jäkla trött. Jag är så tacksam att jag ska få en veckas extra sommarlov nu helt plötsligt. Jag och mamma i Parga, tror det kommer bli hundra procent perfekt. Kommer ju sakna min pappa och mina kissemissar haha men jag kommer minsann inte sakna det här kalla och regninga landet!! 

 

 

 

Det har varit en ganska full vecka känns det som men den har i alla fall gått fort för nu är det redan fredag! Veckans bästa har i alla fall varit att jag träffade min näst äldsta vän idag, Louise, och det var så skönt. Det är så skönt att man kan prata på om livets bekymmer och allt mellan himmel och jord i flera timmar på ett café även fast vi knappt träffats på väldigt många månader. Jag saknar henne så himla mycket för hon förstår alltid och lyssnar alltid. Förstår ni vilket dreamteam vi var under våra unga år i Hållstaskolan från dagis till femman? Lovisa Eriksson och Louise Eriksson hahaha, har så mycket minnen med den tjejen och jag hoppas verkligen att vi är vänner forever. 

 

Tips till alla med ett lite sorgset hjärta: ta en fika med en gammal vän precis som jag gjorde idag, lyssna på den här covern av Ed Sheeran (bara för perfekt), ät lite extra mycket godis för det förtjänar du och gosa och pussa på en katt så ska du se att det känns lite bättre. Livet kan vara ganska fint även om hjärtat gör lite ont. 

Jag vet att många av er undrar, och bryr er, så jag tänkte uppdatera er lite på kärleksfronten. Dessutom har jag fått veta att typ alla jag känner har läst mitt inlägg som jag skrev när Simon och jag gjorde slut, haha, det känns kanske lite pinsamt och naket på något sätt. Trodde verkligen inte att de som läst det någonsin gått in på min blogg men ja, man slutar aldrig förvånas, och jag hoppas bara att de inte garvade ihjäl sig åt mig. 

   Jag har knappt pratat med Simon alls sedan vi gjorde slut men för mig känns allting ändå okej. Ligger man uppe, har svårt att somna och börjar tänka på allt så kan det kännas jobbigt men dagarna rullar på som vanligt och jag tänker inte så mycket på det. Men det är när man kör förbi hans hus och när man vinkar till hans söta lillebror precis som vanligt som det börjar kännas en liten klump i magen. Och när jag skrattar åt nån bild eller nånting på mobilen och det första jag tänker är "hahaha jag måste skicka den till Simon" men sedan kommer på mig själv. Nej juste, vi är ju inte tillsammans längre. Jag får inte smsa roliga bilder till honom längre. Jag får inte smsa någonting alls längre. Vad vill jag egentligen? 

   För mig är det jobbigaste att jag faktiskt inte vet vad jag vill. Jag känner mig lite off, det känns som att jag svävar ute i rymden och bara observerar mig själv och mitt liv från sidan. Jag vill inte säga att det är slut mellan oss föralltid men jag vill inte heller säga att jag vill bli tillsammans med honom. För det vill jag inte om det ska vara så som det var. 

   Saken är den att de senaste månaderna har det känts som att vi inte uppskattat varandra. Det är väl det man måste om man ska kunna vara kär i flera år, på något sätt måste man hålla kärleken i liv. Vi har tagit varandra förgivet, har man träffat varandra flera dagar i veckan i tre och ett halvt år så fattar man inte riktigt att det kanske inte alltid kommer vara så. Man förstår inte att man måste kämpa varendaste dag för annars blir det inget mer.

   Jag vill så gärna vara kär i honom, och jag vill att han ska vara kär i mig. Jag vill att det ska pirra i magen när man ser honom och jag vill att han ska känna likadant. Jag vill att han hellre ska vilja hitta på någonting med mig istället för att stanna hemma och spela. Jag vill känna att jag saknar honom direkt när jag har åkt hem, precis som jag brukade, och jag vill få ett sms av honom när jag precis har kommit innanför dörren att han redan har tråkigt och vill att jag ska komma tillbaka. Jag vill ligga sked när vi ska sova och inte ligga med ryggen emot varandra och glo på varsin mobil. Jag vill hålla hand vart vi än går bara för att det känns bra, att man inte bryr sig om handen blir svettig eller inte.

   Just nu vill jag att tiden ska få gå lite till, jag vill att det tillslut ska kännas helt självklart att vi ska bli tillsammans igen. Jag vill att han ska kämpa lite, visa att han bryr sig, för jag vill inte kämpa ensam mer. Jag vill att den Simon som jag blev kär i ska dyka upp vid dörren med blommor en fin dag och säga att han förstår vad som blev fel och att det inte ska bli fel igen. Att vi klarar det tillsammans. Men kanske finns han inte mer och kanske finns inte den Lovisa han blev kär i kvar heller. Jag vet inte. 

   Sanningen är att han alltid kommer finnas i mitt hjärta, det vet jag, för han betyder mer för mig än någon annan. Han känner mig bättre än någon annan och jag har haft mer roligt med honom än med någon annan. När någon säger "simon" kommer jag alltid att känna någonting, frågan är bara om jag kommer känna mig lycklig eller om jag kommer få en klump i magen.

   Flera gånger får jag hålla mig själv från att ringa honom mitt i natten eller skicka ett sms i ren panik. Jag vill ha kärleken som vi hade men kanske har den dött. Jag vet inte. Jag vet förfan ingenting.

 

Fan vad sånt här suger. 

 

Livet rullar på, glöm inte bort att vara glad och köp lite godis när du inte är det. 

Jag ber om ursäkt om jag drar ner er i min negativitet just nu men bloggen är nog ungefär mitt enda sätt att få ut lite känslor, och det här är trots allt min blogg och om jag inte får skriva om mina egna känslor här så blir det lite konstigt. Dessutom vet jag att några av er har följt vårt förhållande sedan typ två bloggar tillbaka så det känns som att jag borde berätta för er också. Men tycker någon att det är pinsamt att jag skriver om sånt här här på bloggen så kan ni skippa det här inlägget. 

   Efter tre och ett halvt år tillsammans gick jag och Simon idag skilda vägar. Det har känts väldigt jobbigt ett bra tag nu så jag antar att det var dags att vi gjorde slut men när det verkligen har hänt så förstår man allvaret i det. Ibland undrar jag hur folk överlever sånna här saker, jag fattar att det låter helt sjukt för människor som aldrig haft ett förhållande eller aldrig gjort slut men man ger verkligen personen sitt allt och sen är det bara över, bara sådär. Hur går man från att ha spenderat flera dagar i veckan i över tre och ett halvt år tillsammans, till att inte träffas alls? 

    Ju mer man tänker på det, dessto ledsnare blir man. Det är inte bara det att jag inte kommer ha någon att krama eller pussa på, sova brevid, utan det är allt annat också. Jag har ingen som kommer smsa gulliga saker längre. Jag har ingen att prata med på kvällarna. Jag har ingen att kolla på alla serier med. Jag kommer inte vara hemma hos honom mer, jag kommer inte träffa hans familj som varit min andra familj i tre år. Jag har ingen att baka oreo pops, pannacotta eller cheesecake med. Jag har ingen att gå ner till Konsum och köpa massa godis med. Jag har ingen som kommer hålla om mig och säga att han älskar mig. Jag har ingen som kommer massera bort alla mina knutar i ryggen, klia på min rygg eller ge mig skön fotmassage till TV:n. Jag kommer aldrig mer få skratta till allt roligt vi sagt när vi sovit och lyckats spela in. Vi kommer aldrig igen sjunga vartenda ord till Eminem-låtar högt, tillsammans i bilen. När jag går in på godisland kan jag inte längre köpa hans favoritsorter. Jag har ingen att hålla i handen. Alla små, små detaljer som har fyllt ens liv kommer vara borta. Jag kommer inte längre vara "Simons tjej" utan jag är numera singel. Alla som sagt "asså ni är sånna som kommer vara tillsammans livet ut, det vet jag" jag är ledsen, men ni hade fel. 

   Det kommer ta tid innan allt känns okej, innan alla tomrum har fyllts. Det kommer ta tid innan man slutar känna sig så jävla ensam. Men jag ska vara okej. Jag ska må bra, jag ska skratta och ha roligt. Jag ska försöka se ljust på livet under mina ögonlock som just nu är uppsvullna till dubbel storlek. Om andra klarar detta så ska jag också göra det. Men först får jag gråta, att låtsas som ingenting hjälper ingen. Man måste tillåta sig själv att vara ledsen. Jag läste någongång att när ett förhållande tar slut så ska man sörja det som att en nära vän dött. För det är ju det som har hänt, något av det viktigaste och mest betydelsefulla i ens liv har precis dött. Det hjälper inte att strunta i det. Det var fjorton åriga Lovisa som gick in i det här, och nu kommer arton åriga jag ut. Tack för tre komma fem sjukt bra år. Jag har haft det så bra. Jag kommer sakna dig. Och jag hoppas du också blir bra, för att se dig ledsen var det allra jobbigaste. Vi har sårat varandra tusen gånger om, men den här gången kanske jag sårade dig lite mer. Jag vet inte. Förlåt. 

  Självklart vet man ju aldrig vad som händer i framtiden. Kanske blir alla känslor och tankar lite mindre förvirrande. Kanske blir det som förut eller så blir det inte det. Jag hoppas bara att både han och jag blir lyckliga, vare sig det är tillsammans eller inte. 

   

 

Min blogg har verkligen varit rekordsämst den här sommaren och jag ber tusen gånger om ursäkt :(. Jag har varit så nära på att ta bort den helt men jag har bestämt mig för att göra ett nytt försök! Jag kan inte lova någonting men jag både hoppas och tror att det ska bli både lättare och lite roligare att blogga nu när jag har fått tillbaka min macbook från skolan (det betyder photoshop wihoooo). 

   Nu har alltså skolan dragit igång igen men som tur är så har det inte börjat kännas så jobbigt än. Vi har lite nya kurser som jag hoppas är roliga, schemat är helt ok och vi har fått ett matkort istället för vår soppiga skolmat, och lyckan över att kunna äta gratis på bl.a. subway är enorm. Och nästa år tar jag studenten. 

   Självklart kommer jag sakna sommaren som varit väldigt mycket. Jag har haft mitt första riktiga sommarjobb på Parken Zoo vilket faktiskt har varit helt underbart. Jag har bott hemma hos min bästa vän i typ två veckor och jag har varit hos mina kusiner & mormor i Skellefteå. Jag har även varit på 1D's konsert i början av juni där mitt och Hannas favoritband var förband och vi träffade även dem dagen efter vid en signering, det var typ det bästa från hela året haha. Jag har också varit på fester & ute på krogen för första gångerna med fina vänner. Annars har jag hunnit med att sola, bada, äta jordgubbar, läsa i hängmattan, åka ut med båten och allt annat sånt där mysigt man får göra på sommaren mellan alla jobbpass. Det har varit helt underbart. 

   Men även om jag gått i skolan i två dagar nu så tänker jag låtsas att det fortfarande är sommarlov den här helgen. Jag ska till Linköping och Norrköping med mamma, pappa & Hanna och bo på camping haha. Hoppas det blir jätteroligt! 

Tjabba tjena hallå, tänkte bara slänga in en liten hejdå-hälsning för imorgon åker jag till skellefteååå. Ska ha fem bra dagar däruppe med mina söta kusiner, min moster och min mormor. Imorgon är det dessutom en vecka kvar tills jag börjar skolan och det känns väl inte sådär jättesuperbra. Men jag har i alla fall haft ett bra sommarlov och mina senaste dagar har varit super, i fredags firade vi Chloé med att gå ut på krogen vi tjejer, hade det jättejättebra, och igår åkte jag och Hanna till stockholm och shoppade lite. :) Men vi hörs om några dagar, ha det bäst sålänge!