Snodde en liten lista härifrån, tyckte den var lite rolig. Min pojkvän börjar på sitt nya jobb idag, så nu kommer vi inte längre jobba tillsammans. Vi kommer dessutom jobba om varann mycket då han jobbar 7-16 och jag ofta 15-23. Är såklart inte superglad över just detta, men är väldigt glad för hans skull och hoppas verkligen han kommer trivas där. Som tur är så är det inte så länge kvar tills jag börjar plugga istället och då blir det ju perfekt. Men för att fatta mig kort så menar jag att jag kommer sakna min lilla mupp massor så här kommer ett inlägg om honom!

 

Hur länge har ni varit ihop?
I över 9 månader (?!). 

Hur träffades ni?
På vårt jobb, jobbet som nästan kan kallas för typ par-fabriken. Jag hade varit borta i Australien och kom hem i panik att alla på jobbet redan hade blivit bästis med alla nya som anställts, så jag tog sikte på Philip och bestämde att nån måste jag ju också ha som bästis (ursprungligen för att då ha någon som kan ta mina pass som jag vill byta bort, hahaha). Men sen föll jag ju pladask. 

Vem var mest på?
Jag tror jag, jag tog i alla fall fler "stora steg". Han var lite mer blyg♥. Men jag tror vi kände likadant hela tiden. 

Skedde några komplikationer?
Nje inte vad jag direkt kommer att tänka på. Det var ju lite svårt att göra det tydligt på jobbet att man gillade varann utan att känna sig helt patetisk och som att man skämde ut sig själv inför alla andra där. Så det var väl lite så att han t.ex undrade många gånger om jag bara behandlade honom "vanligt", som en vän, eller om jag kände som honom. En på vårt jobb hade t.ex. klämt ut sig att han märkte att Philip gillade mig men att jag "är sådär mot alla", muppigt, för jag var ju bombkär.  

Kan man få se något tidigt sms eller så?
Jag har suttit och läst igenom konversationer i typ fem timmar men nä, sorrey de blir inget...

Hur skedde dejtandet?
Det började ju bara med att vi fjantade runt på jobbet och hade verkligen världens roligaste jobbpass. Kommer verkligen ihåg ögonblicket när han stod och titta ner i den äckliga slasken full med matgrejer osv, vände blicken mot mig och med stora, jätteglada ögon tittade på mig och frågade "skulle du äta det där för en miljon?" och jag kände bara att okej jag tycker om honom så himla mycket. Sen blev det ju mer och mer att vi skrev då och då och sedan började vi åka till donken när vi hade jobbat sent och satt där till 04 på nätterna i barnklätterställningarna och pratade om allt mellan himmel och jord. Sedan fick vi för oss, när båda hade ledig helg, att why not go to Göteborg & Liseberg for the weekend.. Sedan började vi bara ses regelbundet. 

Hur blev ni ihop?
Alltså för mig har det faktiskt känts som vi varit tillsammans jättelänge, utan att riktigt liksom "dejta". Det kändes som det blev vi direkt, man behövde liksom inte fundera, allt kändes bara så rätt och så självklart. Men officiellt blev vi ihop 27:e september när Philip frågade vad jag tyckte att vi var, är vi tillsammans? Men redan då tyckte jag att vi hade varit ihop sedan länge, hahah. 

Vem sa jag älskar dig först och hur skedde det?
Det var Philip som skrev det först vid ett bråk, eller kanske inte bråk men jag var väldigt nere och ledsen. Det var väldigt fint i alla fall. Jag minns faktiskt inte vem som verkligen sa det först face to face, men det var säkert han också. Men det kändes aldrig jobbigt att säga det eller så, det var också bara en självklarhet. 

Bor ni ihop?
Ja, sedan snart 4 månader tillbaka. Det är verkligen det bästa jag någonsin har gjort. Jag tycker att vi har det så himla bra och jag kan verkligen inte trivas mer med någon människa än vad jag gör med honom. Att få somna och vakna brevid honom varendaste dag, det är lajvet. 

Vad är Philips bästa sidor?
Det skulle ta mig ett år, minst, att gå igenom allting som jag tycker om med den här människan. För mig är han bara perfekt. Han är så tålmodig med mig, han lyssnar och försöker förstå fastän jag är helt oförståelig, och han får mig inte att må (mer) dåligt över mina dåliga sidor. Han är så bra på att sluta fred efter att vi har bråkat och är noga med att inte lägga all skuld på mig. Men också är han bara en så himla snäll, fin, lugn och omtänksam person som jag verkligen känner att jag kan vara 100% mig själv med hela tiden. Han är inte bara min pojkvän utan också min bästa vän på alla plan och vi brukar skratta och ha roligt tillsammans.

Och sämsta?

Jag har egentligen ingen rätt att peka ut hans sämre sidor för mina är många fler och värre, men det skulle väl isåfall vara att han ganska lätt kan bli på dåligt humör, (exempel: igår gick vi en liten promenad och skulle äta mat, har en lång konversation, och plötsligt märker jag att han börjar svara som att han är irriterad. Anledning: han har solen i ögonen) och när han sen är argarg så är han riktigt jäkla ARG och skriker ur sig en massa saker. 

Alltså jag skulle typ vilja påstå att vi knappt har haft nåt "vettigt" bråk, som liksom har handlat om något vi verkligen varit oense om eller så. Det är väl oftast så att nån av oss blir på dåligt humör och att den andra inte heller är på något solskenshumör så det lätt smittar av sig och allt eskalerar därifrån enbart p.g.a. onödigheter eller helt enkelt missförstånd. Det blir lätt att nån av oss bara slänger ur sig nån kommentar i stundens hetta och den andra hakar upp sig på det i hundra år tills vi lugnat ner oss och skrattar åt att vi är hemska när vi är sura. 

Fjantar oss, hoppar upp och ner i köket, kallar varann jättekonstiga smeknamn eller myser på vår balkong.

Philip är mycket bättre på sånt där. Jag tror att jag tänker mer i huvudet än vad jag verkligen säger rakt ut till honom, men jag försöker bli bättre på det. Vi försöker nog stötta varann i allt och ge många komplimanger, men det känns som det har blivit kanske lite mindre när vi bor tillsammans. Men då kan man ju lättare visa genom handling istället. Men han är bäst på att säga att jag är fin och att han älskar mig, det får jag höra väldigt ofta.♥

Tack så himla mycket för att du orkar med mig varje dag, att du fortfarande tycker om mig och för att du ger mig fjärilar i magen. Jag saknar dig så fort du går ut genom dörren och jag tänker på dig hela tiden. Du får mig att se en mening med livet och jag ser verkligen fram emot en framtid med dig. Du får mig att vilja bli den bästa möjliga versionen av mig själv som finns.

 

Tack att du har stannat kvar. Jag hoppas verkligen att jag aldrig behöver gå utan dig för det tror jag inte ens att jag kan.