Jag vet att många av er undrar, och bryr er, så jag tänkte uppdatera er lite på kärleksfronten. Dessutom har jag fått veta att typ alla jag känner har läst mitt inlägg som jag skrev när Simon och jag gjorde slut, haha, det känns kanske lite pinsamt och naket på något sätt. Trodde verkligen inte att de som läst det någonsin gått in på min blogg men ja, man slutar aldrig förvånas, och jag hoppas bara att de inte garvade ihjäl sig åt mig.
Jag har knappt pratat med Simon alls sedan vi gjorde slut men för mig känns allting ändå okej. Ligger man uppe, har svårt att somna och börjar tänka på allt så kan det kännas jobbigt men dagarna rullar på som vanligt och jag tänker inte så mycket på det. Men det är när man kör förbi hans hus och när man vinkar till hans söta lillebror precis som vanligt som det börjar kännas en liten klump i magen. Och när jag skrattar åt nån bild eller nånting på mobilen och det första jag tänker är "hahaha jag måste skicka den till Simon" men sedan kommer på mig själv. Nej juste, vi är ju inte tillsammans längre. Jag får inte smsa roliga bilder till honom längre. Jag får inte smsa någonting alls längre. Vad vill jag egentligen?
För mig är det jobbigaste att jag faktiskt inte vet vad jag vill. Jag känner mig lite off, det känns som att jag svävar ute i rymden och bara observerar mig själv och mitt liv från sidan. Jag vill inte säga att det är slut mellan oss föralltid men jag vill inte heller säga att jag vill bli tillsammans med honom. För det vill jag inte om det ska vara så som det var.
Saken är den att de senaste månaderna har det känts som att vi inte uppskattat varandra. Det är väl det man måste om man ska kunna vara kär i flera år, på något sätt måste man hålla kärleken i liv. Vi har tagit varandra förgivet, har man träffat varandra flera dagar i veckan i tre och ett halvt år så fattar man inte riktigt att det kanske inte alltid kommer vara så. Man förstår inte att man måste kämpa varendaste dag för annars blir det inget mer.
Jag vill så gärna vara kär i honom, och jag vill att han ska vara kär i mig. Jag vill att det ska pirra i magen när man ser honom och jag vill att han ska känna likadant. Jag vill att han hellre ska vilja hitta på någonting med mig istället för att stanna hemma och spela. Jag vill känna att jag saknar honom direkt när jag har åkt hem, precis som jag brukade, och jag vill få ett sms av honom när jag precis har kommit innanför dörren att han redan har tråkigt och vill att jag ska komma tillbaka. Jag vill ligga sked när vi ska sova och inte ligga med ryggen emot varandra och glo på varsin mobil. Jag vill hålla hand vart vi än går bara för att det känns bra, att man inte bryr sig om handen blir svettig eller inte.
Just nu vill jag att tiden ska få gå lite till, jag vill att det tillslut ska kännas helt självklart att vi ska bli tillsammans igen. Jag vill att han ska kämpa lite, visa att han bryr sig, för jag vill inte kämpa ensam mer. Jag vill att den Simon som jag blev kär i ska dyka upp vid dörren med blommor en fin dag och säga att han förstår vad som blev fel och att det inte ska bli fel igen. Att vi klarar det tillsammans. Men kanske finns han inte mer och kanske finns inte den Lovisa han blev kär i kvar heller. Jag vet inte.
Sanningen är att han alltid kommer finnas i mitt hjärta, det vet jag, för han betyder mer för mig än någon annan. Han känner mig bättre än någon annan och jag har haft mer roligt med honom än med någon annan. När någon säger "simon" kommer jag alltid att känna någonting, frågan är bara om jag kommer känna mig lycklig eller om jag kommer få en klump i magen.
Flera gånger får jag hålla mig själv från att ringa honom mitt i natten eller skicka ett sms i ren panik. Jag vill ha kärleken som vi hade men kanske har den dött. Jag vet inte. Jag vet förfan ingenting.
Fan vad sånt här suger.
